Jag har alltid tyckt att jag klarar mig bra på egen hand, att jag är stark och klarar det mesta...Nu när jag är HELT ensam i en jäkla 3,8 miljoner stad börjar jag märka att så kanske inte är fallet. Det är jobbigare att vara ensam än jag trodde. Att veta att det finns så mycket kul att upptäcka, göra och se här - men att inte ha någon att göra det tillsammans med är värdelöst och tär på en mer än man kan tro.
Jag börjar märka att jag saknar mina nära och kära därhemma i kalla Sverige, ALLA, men vill fortfarande inte ge upp detta innan jag ens har provat på det! Förtvivlad blir jag när jag hör att vår katt Petter inte kommer hem och jag vet att det inte finns nåt mer jag kan göra än att sätta in en annons, jag bor för långt bort för att kunna gå ut och leta efter karln...Det kanske låter larvigt att bli förtvivlad över en katt, men han var inte vilken katt som helst. Han hade seriöst en personlighet som var störtskön och var världens bästa sängkamrat! =) Framförallt hans roliga lekar med Emma var roande, eller hur han bredde ut sig över soffan när han kom in på kvällen och lät sig gosas med. Jag hoppas, hoppas, hoppas att han nån gång kommer tillbaka.
En höjdpunkt i detta ensamma mörker är att Sofie, Lina och Malin snart kommer och hälsar på. Självklart har Sofie och jag tajmat in detta så att de kommer när tAKiDA spelar. Ska bli så kul att gå på dem här i Tyskland igen! Vi var ju även där när de spelade i Köln och roligt kan man ju säga att vi hade. Grabbarna spelade fotbollsspel med dem och vi, hmm...ja, bilderna säger väl sitt.
Det är i vilket fall dessa dagar som håller humöret uppe, som idag. En grå och trist Söndag, man vaknar i det lilla rummet man hyr av en dam...undrar om man kan gå på toa eller inte..eller är hon där...Man måste släpa sig upp eftersom alla kläder är smutsiga och om du tvättar i hennes tvättmaskin måste kläderna hängas ut i trapphuset...helt befängt! Så du måste släpa dig ut till tvättsalongen, precis som i en amerikansk film. Bara det att det inte vimlar av trevliga människor där!
Jaja, jag vet att man ska vara glad för det man har och det är jag, jag är relativt frisk, har ett jobb och tak över huvudet...finns många som inte har det! Men jag är en männsika med höga krav och det räcker inte till. Det värsta är att den enda som kan göra nåt åt det är jag...Jag gör det på måndag...=)
/Sandra
No comments:
Post a Comment